Tittar på henne där hon ligger i min famn.

Så liten, så rofylld, så trygg.

Tänk att hon är min.

Försöker lägga ner henne i sängen, men då spjärnar hon emot.

Rynkar dom små ögonbrynen och ser plötsligt så olycklig ut.

Inte gråta lilla vän. Jag finns här.

Tittar på henne.

Världens finaste.

Lyfter upp henne igen och drar in doften av bebis.

Du får ligga kvar i mammas famn istället...

Lilla du...

Lilla fina du...

Idag var det dags igen. Barnavårdcentralen. Jag vet att det blir mycket prat om bvc nu, men det har varit en ganska stor del i min och Meyas vardag dom senaste veckorna.

Dags att väga lillan igen efter dom nya direktiven med ersättning på nappflaska. Och mycket riktigt... Meya har under dom här dagarna rusat upp i vikten. Hon knappar så smått in på sin viktkurva och börjar närma sig målet.
En dag i taget!

Även fast det kändes väldigt tufft att få beskedet att börja med ersättningsmjölk (även fast det kanske bara skulle vara en tillfällig lösning), så måste jag erkänna att jag har känt mig ganska lättad dom här dagarna.

Jag kände en sådan press på mig tidigare med amningen. Hon skulle äta så ofta och var ändå aldrig riktigt nöjd. Måltiderna blev ofta en kamp där Meya inte alls ville ta bröstet och skrek i ren frustration. Hon skrek så mycket att jag istället fick gå runt och trösta henne. Att det dessutom gjorde fruktansvärt ont gjorde mig inte direkt mindre stressad heller.

När hon ändå inte gick upp i vikt efter allt konstant ammande, kändes det som ett bakslag varje gång. Det kändes som att det var mitt fel. Som att jag inte hade kämpat tillräckligt hårt. Fast det vet jag att jag gjorde.

Den pressen har varit skön att slippa dom här dagarna.

Jag pumpar ut mjölk så att hon får i sig lite bröstmjölk varje dag. Men den största delen av maten består av ersättningsmjölk. Meya har inga problem alls med att ta flaskan. Matstunderna är betydligt lugnare och harmoniska nu. Inget mer bråk och missnöje.

Hon ser väldigt nöjd ut där hon ligger i min famn med ett stadigt grepp runt flaskan. :)

Manuels första fars dag idag.

Tänka sig... både Meya och Akira kom ihåg den här dagen och hade köpt små presenter till sin kära far! ;)

Min egen kära far kom hem ifrån Sydafrika idag, så han fick gratuleras per telefon istället.

Grattis till alla fina pappor!  :)

Idag har jag känt mig frustrerad, trött och uppgiven.

Nytt möte på barnavårdcentralen. Dags att väga Meya igen. Måste komma upp i en bra kurva. Måste gå upp, upp, upp...

Jag visste att hon skulle ha gått upp i vikt, för det känns som att hela dagarna består av att mata henne. Lägger henne på vågen och en uppgiven frustration rusar genom kroppen.

Gått ner i vikt. Igen. Varför? Vad gör jag för fel? Eller är det något fel med min lilla bebis?

Min barnmorska kliar sig i huvudet och tittar sedan allvarligt på mig. "Nu har vi försökt det här i en månad Linda, det funkar inte längre. Nu måste vi få upp henne i vikt."

Vi bestämmer att börja ge henne flaska. Att ge ersättningsmjölk så att vi kan kontrollera exakt hur många milliliter hon får i sig. Åtminstone tills allt är stabilt. Eventuellt hyra en bröstpump för att hålla produktionen vid liv. Ta ställning till om jag ska fortsätta amma eller inte.

För första gången började tårarna rinna. Jag visste att amningen kunde vara svår, men jag visste inte att det skulle vara så här jobbigt. Ömma såriga bröst, tårfyllda smärtfulla amningsförsök, mjölkstockning, febefrossa, bröstpump, amningsnapp, en skrikig bebis som inte vill ta bröstet. Det har varit en ständig kamp i en hel månad nu. En kamp med förhoppningen om att allt ska lösa sig tillslut. Men jag verkar inte kunna ge vad min lilla tjej behöver. Och det känns som ett misslyckande.

Jag vet att jag inte ska känna så. Jag vet att det inte är mitt fel. Jag vet att jag har gjort allt jag kan. Jag trodde inte att jag skulle känna så här starkt, men det gör jag. Man vill ju bara sitt barns bästa.

Det var en något bitter men samtidigt skön känsla när Meya fick nappflaskan för första gången idag. Hon tittade fundersamt på mig och rynkade ögonbrynen, men när hon väl förstod vad hon skulle göra så mumsade hon i sig hela flaskan i ett nafs.
Mätt och nöjd somnade hon sen i min famn.

Det känns som att jag och Meya börjar bli stamkunder hos barnavårdcentralen vid det här laget.

Det är den här jäkla viktuppgången som bråkar. Lilla tjejen växer precis som hon ska och följer kurvan väldigt fint. Det är bara vikten som inte hänger med.

För en vecka sedan hade hon gått upp lite i vikt vilket kändes väldigt skönt. Men när vi var där i fredags igen, så stod vikten still och det kändes som ytterligare ett bakslag. Jag matar och matar och nu började jag känna vad är det för fel med lillan egentligen??

Barnmorskan bestämde då att vi fick den här helgen på oss, men inte längre. Om hon inte gått upp något till idag så skulle hon skicka oss vidare direkt till barnkliniken. Längre än så vågade hon inte vänta med att skicka oss vidare.

Efter mötet i fredags kände jag att nu får det vara nog! Nu måste hon gå upp i vikt!
Så jag har envist fortsatt försöka proppa henne med mat och även utökat mängden ersättningsmjölk.

Det gav resultat! Idag var det dags för nytt möte och på bara 3 dagar har hon äntligen gått förbi sin födelsevikt. Hon har gått upp dubbelt så mycket som man brukar göra per dag. Eftersom hon fortfarande ligger under kurvan, så kommer vi fortsätta så här ett tag tills allt är stabilt.

Nu kan jag slappna av lite mer. Äntligen! :)

Idag för exakt 1 månad sedan föddes lilla Meya!

En liten främmande människa kom till världen med hela livet framför sig. Det är så häftigt!

Jag vet att det låter kliché, men tiden har gått vansinnigt fort. Bara på dom här veckorna har det hänt så mycket. Vi lär känna henne lite mer för varje dag.

Hon har börjat följa saker med blicken med sina bruna små ögon. Ibland när hon ligger i famnen tittar hon rakt på en och håller kvar blicken länge. Studerar mamma och pappas ansikten noggrant. Ibland spricker ansiktet upp i ett stort leende och då blir man alldeles varm i hjärtat.

I helgen vände hon sig runt från mage till rygg för första gången. Här går det undan! Nu får vi ha ännu mer koll på henne när vi lägger henne ner.

Bäst trivs hon fortfarande när hon får sova tätt intill på bröstet. Och jag låter henne göra det så mycket hon vill. Tar vara på alla dom här mysiga stunderna.

Även fast du håller oss vakna med din ljuva stämma när som helst på dygnet, så ska du veta att du är vår lilla ögonsten. Du ska veta att du är så älskad mitt lilla hjärta!

Dagen började med ett möte på barnavårdcentralen för att väga Meya. Om hon inte hade gått upp i vikt till idag, skulle dom skicka oss vidare för att ta reda på om något var fel med lilltjejen. Så jag var lite nervös när jag skulle lägga henne på vågen.

Till min stora lättnad hade hon äntligen gått upp i vikt. Ganska mycket på endast fyra dagar till och med. Hon ligger fortfarande lite under kurvan, men nu är vi iallafall på väg åt rätt håll. Skönt!

Efter mötet åkte vi hem till min syster Kajsa som också är mammaledig just nu. Vi gick en skön långpromenad och åt lunch tillsammans. Det är så kul att vi är hemma båda två samtidigt! Om man inte känner någon alls på sin mammaledighet, så kan det nog lätt bli lite ensamt emellanåt. Men så kommer jag inte att känna som tur är!

Meya har ett gäng kusiner, men lilla Elly är den som är närmast i åldern. Endast 3 veckor skiljer mellan dom. Jag hoppas att dom kommer kunna växa upp tillsammans och leka för fullt. Jag har själv haft så mycket roligt tillsammans med mina kusiner och jag tror att Meya kommer kunna ha detsamma med sina. :)

Idag var det dags för nytt möte på barnavårdcentralen. Eftersom Meya har legat på gränsen till för lite vad gäller viktökningen, så har vi träffats 2 gånger i veckan för att väga henne.

Jag har verkligen försökt proppa henne full med mat och kände mig ganska säker på att hon skulle gått upp ordentligt till idag. Det kändes därför lite extra tungt när jag la henne på vågen och såg att hon istället hade gått ner i vikt.

Det är inte utan att man känner sig lite hjälplös och frustrerad. Jag vet inte vad mer jag kan göra för att hjälpa henne. Lilla hjärtat!

Man brukar säga att man ger bebisen ca 3 veckor på sig att gå upp till sin födelsevikt, men Meya är knappt i närheten. Att hon dessutom går ner i vikt nu är inte alls bra. Vi har bestämt att utöver amningen så ska hon även få ersättningsmjölk 3 gånger om dagen.

Vi har en ny tid hos bvc på måndag och jag hoppas verkligen att hon har gått upp i vikt till dess. Om hon inte har det så får dom eventuellt skicka oss vidare för att kontrollera att det inte är något som är fel.

Det är säkert ingen fara, men man kan ändå inte låta bli att vara lite orolig. Min fina lilla tjej!

I helgen fick vi några fina presenter av min faster Berit och min syster Anna. Virkade och stickade koftor till lilltjejen.

Det var perfekta presenter för nu börjar det bli betydligt kallare i luften och vi har faktiskt inte så många tjockare tröjor. Så dom kommer väl till pass!

Ännu så länge har det varit härligt höstväder och det har bara varit skönt att komma ut i solen på en långpromenad mitt på dan. Jag hoppas verkligen att vi inte får snö redan i november som vi fick förra året. Jag ser framför mig hur jag ska kämpa mig fram med barnvagn och hund genom snödrivorna. Nej tack, lite snö runt julveckorna hade varit trevligt, men sen räcker det för min del.

Håller tummarna för att det här vädret håller i sig så länge som möjligt istället! :)

Redo för höstpromenad...

När man är hemma och är mammamledig nu så glider dagarna ihop på något sätt. Man har knappt koll på vilken dag det är längre. Helgen känns ju fortfarande som helg, men det är mest för att Manuel är ledig då. Och för att man kan planera in annat med nära och kära.

Men idag känns det ändå lite extra att det är måndag imorgon för då börjar Manuel jobba på heltid igen efter sina dagar pappaledigt. Den här veckan jobbade han bara 2 korta dagar, så från och med imorgon börjar det på riktigt. Jag tänker inte ljuga om att det känns som att man har en liten utmaning framför sig. Hur man ska hinna med allt med en liten bebis, en hund och dom bestyr som fortfarande behöver göras i hemmet. (Att dessutom försöka hinna med sig själv just nu känns ganska avlägset för tillfället.)

Det gör ju inte saken lättare direkt att Meya hela tiden vill bli buren. Så fort vi lägger ner henne, börjar hon skrika vilket innebär att den effektiva tiden till allt annat blir ganska kort. Jag har redan börjat få lite ont i ryggen efter allt bärande. Det är tur att hon inte är så stor ännu! ;)

Idag har vi varit bjudna på söndagsmiddag hos mamma och pappa och det kändes väldigt skönt att inte behöva laga middag idag och dessutom få lite "bär" hjälp av min fina familj.

Idag var första gången som vår lilla familj var bortbjudna på middag. Det blir ju enklast till en början att bara bjuda hem vänner och familj när man har en så liten bebis, men ikväll var det alltså vår tur att bli bortbjudna till våra vänner Louise och Peter.

Även fast man är konstant trött, så var det väldigt skönt att komma bort lite från lägenheten. Känns som att den är det enda jag har sett den senaste 2 1/2 veckan.

Att göra sig iordning nu tar av någon anledning dubbelt så lång tid än vad man tänkt sig. Så naturligtvis kom vi lite för sent till middagen. Skönt med andra förstående småbarnsföräldrar som vet precis hur det är! ;)

Vi har konstaterat att Meya är en väldigt kvällsaktiv tjej, vilket gör middagar lite smått komplicerade. Hon vill absolut inte ligga ner i sin säng vilket hon tydligt och högt förklarar för oss när vi väl försöker. Nej, hon vill vara i famnen och ingen annanstans. Detta innebär att våra kvällsmiddagar oftast funkar så att den ena får äta färdigt sin mat först för att sedan ta bebisen så att den andra kan äta. Jag hoppas att detta är en högst tillfällig lösning!

Trots kvällshumöret skötte sig Meya helt ok ikväll. Så länge hon får vara med och ligga nära, så brukar det ju gå bra! :)

Idag var det dags för vårt första möte på barnavårdcentralen. Eller ja, vårt första möte var ju egentligen ett hembesök i tisdags. Men den här gången var det vår tur att besöka centralen.

Det verkar som att lillan inte riktigt vill gå upp i vikt. Ännu så länge är det ingen större fara och hon går åtminstone inte ner i vikt längre. Men nu är det dags för vikten att börja vända åt andra hållet och det går trögt just nu. Jag ammar allt vad jag kan och därför känner man sig lite hjälplös emellanåt när det ändå inte ger några resultat på vågen.

Det känns som att det kommer bli ganska många möten på bvc den närmsta tiden. Men så fort allt stabiliseras blir det nog inte lika ofta. Den här veckan har vi träffats 2 gånger och nästa vecka kommer vi träffas 2-3 gånger beroende på hur det ser ut med vikten.

Vi ska hjälpa henne lite på traven och även ge ersättningsmjölk efter vissa måltider. Så den här helgen ska det ätas ordentligt så att vi får lite bättre resultat till nästa möte som är redan på måndag.

Vi konstaterade för länge sedan att Meya kommer att bli en väldigt väl fotograferad bebis. Det blir lätt så när ens pappa är fotograf och jämt och ständigt går omkring med en kamera på axeln. Det är lika bra att vänja sig från början! ;)

Igår gjorde Meya sin debut i fotostudion. Det var dock inte helt populärt. Hon skrek sig igenom större delen av fotograferingen och blev inte nöjd förren vi bäddade ner henne ordentligt under filten igen. Att fotografera en bebis som inte är på humör måste vara en av dom största utmaningarna för en fotograf!

Vi får göra ett nytt försök här hemma när hon är på lite bättre humör. Dom flesta bilder bestod mest av konstiga grimaser på lilltjejen, men ett par bilder blev helt ok iallafall.

Hon kommer inte vilja ligga kvar och sova på mitt bröst längre. Hon kommer börja gå och säga "nej" till allt. Hon kommer att bli tonåring med allt vad det innebär. Hon kommer börja bestämma och fatta egna beslut. Hon kommer ta studenten och flytta hemifrån. Hon kommer kanske få uppleva allt det här som jag skriver om nu.

Ja, jag vet hur sjukt det låter! Hon är ju bara 1 vecka gammal! Men när jag tänker på det, så blir jag lite ledsen. Vill att hon alltid ska vara så här liten och underbar. Länge länge...

Jag antar att varje period i livet har sin charm. Alla föräldrar säger ju det iallafall. Och hur gosig hon än är idag, så kommer säkert nästa steg i livet bli underbart på sitt sätt.

Men jag förstår verkligen vad folk menar när dom säger "Passa på att njut för fullt nu!"

Babyblues kallas det när man kommer in i en period av nedstämdhet efter förlossningen. Oftast slår det till några dagar efter förlossningen och nästan 70-80 % av alla nyblivna mammor drabbas av det.

Hormonerna rusar och man står inför stora omställningar efter förlossningen. Både praktiskt och fysiskt. Ofta kan man uppleva en oro, ledsamhet, frustration, humörsvängningar och utmattande trötthet.

Jag skulle nog säga att min babyblues började redan dagen efter förlossningen. Vi fick ju en tuff start när lillan fick vara inne på neo första dygnet. Det kändes så fel att inte ha henne hos mig. Och när jag väl hade henne hos mig så kämpade vi med amningen. Hon ville inte ta bröstet och grät av frustration. Jag gjorde detsamma.

Jag kände mig utanför på något sätt. Jag fick inte mysa med henne som jag önskade, utan allt handlade om praktiska detaljer runt omkring. Jag var så trött, öm efter förlossningen och det gjorde så fruktansvärt ont att amma. Tårarna började bara rinna helt plötsligt.

Manuel försökte stötta mig allt han kunde och när han såg att tårarna började bränna klappade han om mig och la lillan i min famn.

En del mammor kan under den här perioden också uppleva att man har svårt att ta sitt barn till sig. Det här är jag dock tacksam att jag inte behövt uppleva. Jag tog till mig lilla pyret så fort hon var född. Jag trodde inte att jag skulle känna så, men hon var älskad i samma stund som hon kom till världen. Det är nästan konstigt hur man kan älska en liten människa så mycket... på så kort tid!

Nu är vi hemma och börjar komma in i lite rutiner. Vi är båda trötta, men försöker hjälpa varandra så gott det går. Amningen har äntligen börjat fungera bättre och hormonerna är i lite bättre styr nu.

Även fast Manuel tittade på mig i soffan för en liten stund sedan och undrade varför jag grät. Jag slet blicken från Meya och tittade på honom med tårar i ögonen och skrattade åt mig själv ... "Hon är så fiiiiiiiin!" ;)

Även fast lilltjejen mestadels äter och sover så rusar timmarna förbi varje dag. Det känns inte som att man gör sådär vansinnigt mycket egentligen, men ändå är det precis att tiden räcker till.

Det är såklart många som är nyfikna på lilla nykomlingen och ännu så länge har vi haft någon besökare varje dag. Det är så kul att få visa upp lilla tjejen. Som alla föräldrar tycker man såklart att ens bebis är det vackraste lilla mirakel man någonsin sett! ;)

Igår hade jag en av mina systrar på besök tillsammans med hennes familj. Meya fick träffa sina två kusiner för första gången. Även fast hon sov 99 % av besökstiden!

Idag har jag haft några tjejkompisar på besök. Vi åt lunch tillsammans och fikade sen med te och nybakade blåbärmuffins (fråga mig inte hur jag orkade stå och baka nu mitt i allt!).

Man är såklart vansinnigt trött, då lillan ska äta var tredje-fjärde timme. Försöker vila någon timme på dagen också så att man ska orka ta sig upp på natten.

Imorgon ska vi ha "besökstopp" och bara försöka ta det lite lugnt tillsammans.

Efter 2 1/2 dygn på BB, så kände vi att det var dags att bege oss hemåt. Manuel fick ju inte stanna kvar över natten och jag delade rum tillsammans med en annan tjej. Meya mådde bra igen, allt var stabilt och alla värden såg ut som dom skulle. En frisk och nöjd liten bebis helt enkelt!

Vi kämpar fortfarande med amningen, men jag kände att det kan jag lika gärna fortsätta med hemma där jag kan sitta i lugn och ro istället.

Så igår packade vi ihop alla våra saker och promenerade långsamt hemåt. Det var en lite läskig känsla att lämna tryggheten på BB, för att klara allting själva på egen hand. Lite läskigt, men väldigt spännande. Alla har varit så trevliga och hjälpsamma både på förlossningen och på BB här i Malmö. Jag har verkligen ingenting att klaga på!

Även fast vi är trötta, så har allt gått väldigt bra här hemma. Vi börjar så smått komma in i någon form av rutin. Meya sover och äter mest. Hon är så söt. Både jag och Manuel går och beundrar henne så fort vi får chansen. Det mysigaste är att ha henne liggande som en liten groda på bröstet. Pussa på det lena lilla huvudet och lyssna på hennes mysiga små andetag.

Idag har vi haft våra första besökare. Ingen mindre än väldigt stolta mormor och morfar. Dom hade också med sig Akira som fick träffa sin "lillasyster" för första gången. Hon nosade ordentligt på lillan och gick sedan och la sig. Jag tror att Meya fick godkänt! ;)

Det var i tisdags på kvällen som värkarna satte igång ordentligt. Vi ringde in till förlossningen vid 23:00, men fick då beskedet att vi skulle vänta lite till och försöka vila. Någon vila blev det dock inte för min del. Jag kämpade med värkarna hela natten och när klockan blev 07:00 på morgonen var jag tvungen att väcka Manuel så att han kunde hjälpa mig igenom värkarna.

Några timmar senare ringde vi till förlossningen igen och fick då grönt att komma in till BB i Malmö (Lund som vi hade tänkt oss från början hade fullt).

Klockan var 11:00 onsdagen den 5 oktober när jag blev inskriven på BB.

Efter ett tag fick jag ta ett varmt bad. Dom hade gjort så fint där inne med tända ljus, lugn musik och varsitt vinglas med äppeljuice. Det var riktigt skönt att ligga där i vattnet och jag blev nog liggande i nästan 2 timmar.

Värkarna blev kraftigare hela tiden och därför kändes det otroligt tufft när dom kollade mig ca 5 timmar senare och konstaterade att jag inte hade öppnat mig något mer sedan förra gången. Jag fick då beskedet att ta en promenad i parken och om det inte hjälpte skulle jag eventuellt få sova hemma på natten.

Det var absolut inte aktuellt tyckte jag och därför gick vi en timmes promenad i parken i rask takt för att sätta igång eländet ordentligt. Jag försökte gå uppför varenda trappa och uppförsbacke jag såg. Detta gjorde att värkarna snabbt blev ännu kraftigare och tillslut gjorde det så ont att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna.

Tillbaka på förlossningen konstaterade man dock att promenaden hade gjort nytta och att jag fick stanna kvar. Vid det här laget gjorde värkarna så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte slappna av eller koncentrera mig, kunde knappt andas och kunde absolut inte lyssna på något Manuel försökte säga till mig. Jag var så trött i kroppen att jag bara skakade och lustgasen gjorde ingen som helst nytta heller.

Det var en himla tur att jag lyssnade på min barnmorska och bestämde mig för epidural i det här läget. Narkosläkaren kom inom 10 minuter och när epiduralen väl började verka så kändes det helt gudomligt! Vilken frihet! Äntligen kunde jag slappna av, få i mig lite mat och jag kände mig som en människa igen.

Jag och Manuel fick till ett väldigt bra samarbete under värkarna. Jag satt mycket på en pilatesboll och lutade mig mot sängkanten. När värken kom tog jag lustgasen, medan Manuel försiktigt masserade mig på ryggen, påminde om andningen och hjälpte till att räkna ner tiden. Efter värken strök han tunga händer längs med ryggen och påminde mig om att ta en djup suck. Vilken tur att jag hade honom vid min sida hela tiden!

Klockan var strax efter 03:00 på torsdagen när det blev dags att börja krysta. Den biten skrämde mig oerhört och rädslan gjorde att jag höll igen och inte vågade krysta ordentligt. Det gjorde fruktansvärt ont! Efter ca en halvtimme fick barnmorskan säga till mig ordentligt "Linda, nu är det väldigt trångt för din bebis...du måste hjälpa henne nu!"
Då insåg jag att det fick helt enkelt göra så ont som det ville och med ett vrålskrik och fyra personer runt mig som hejade vilt, så kom äntligen lilla Meya ut torsdagen den 6 oktober 03:40.

Jag hade då varit inskriven på BB i ca 17 timmar och innan dess hade jag haft kraftiga värkar i ca 16 timmar. Det är inte konstigt att jag var så trött att jag bara skakade.

Det var en overklig känsla att få upp lilltjejen på bröstet efteråt. Är hon verkligen min? Har vi gjort det här? Så fantastiskt!

Det dröjde dock inte länge innan man tog henne ifrån mig och försvann ut från rummet. Manuel följde också med. Hon hade tydligen vätska i lungorna och behövde komma in på neonatal avdelningen. Det kändes konstigt att inte ha henne hos mig och jag blev såklart orolig över vad som hände. Ett tag försvann även barnmorskorna ut från rummet och jag blev liggande där helt ensam. Det är kanske inte så konstigt att tårarna trängde fram igen.

Lilltjejen blev liggande på neonatal ett dygn. Jag fick komma in till BB och Manuel fick sova hemma. Men under dagtid fick vi vara hos henne hur mycket vi ville. Jag tyckte så synd om henne där hon låg helt ensam med massa slangar överallt. Hon blev dock snabbt bättre och på fredagen blev hon utskriven och fick komma in till oss på BB.
Vilken start hon fick stackaren!

Vi njuter för fullt nu och det är knappt att man förstår att det här är sant. Vill ha henne nära hela tiden. Man kan inte låta bli att bara beundra det lilla miraklet. Alla berättar hur fantastiskt det är, men jag kunde inte förstå det helt förrens jag själv låg där med ett litet litet knyte på bröstet. En liten underbar människa som vi har skapat och som ligger och gnyr och andas lätta små andetag. Världens finaste lilla tjej!