Det är ren och skär kärlek när dom träffas och dom är så himla söta tillsammans!

Jag var tvungen att ta med mig kameran på dagens promenad och dokumentera mötet.

Klippte sedan ihop det till en liten rolig musikvideo! Perfekt underhållning gråa och trista vardagar!

A love story! Enjoy! ;)

Vi närmar oss nyårsafton med stormsteg. Det märks inte minst på att det kommer mer smällare och fyrverkerier för varje kväll.

Liksom många hundar, så är även Akira inte alls särskilt glad över det här.

Vissa hundar tycker att det här är så jobbigt att dom blir extremt stressade, får panik och vill inte gå ut överhuvudtaget.

Riktigt så rädd är inte Akira. Men hon gillar det inte alls. Varje gång det smäller till försöker hon vända och gå hemåt istället. Hon som annars älskar att vara ute! Om det smäller för mycket när vi är inne går hon och gömmer sig på sin trygga plats som är under skrivbordet i arbetsrummet. Lilla pluttan!

Jag har inget emot fyrverkerier på tolvslaget, men är det verkligen nödvändigt att börja en hel vecka i förväg?! Tycker det är väldigt respektlöst mot våra fyrbenta vänner!

Kära dagbok.

Idag har lillasyster varit på besök i 3 veckor och jag funderar på när det är dags att lämna tillbaka henne. Jag hoppas verkligen inte att det här är något permanent. Jag tycker att det är mycket märkligt varför vi nu ska vakna och gå upp mitt i natten plötsligt. Min nattsömn blir väldigt störd av den här nya rutinen!

Jag förstår inte meningen med den här lilla människan. Antingen ligger hon och sover eller så skriker hon oförskämt högt. Då blänger jag på mamma och pappa och undrar vad jag har gjort för att förtjäna det här.

Jag förstår inte heller varför hon måste följa med överallt. Hon ska till och med följa med in i rastgården. Det är faktiskt en plats för mig och mina kompisar.

Ibland kommer det konstiga ljud från henne som resulterar i en mindre angenäm doft som sprider sig i rummet. Högst opassande tycker jag!

Jag tycker att det fungerade alldeles utmärkt innan hon kom in i bilden!

Nåja, mamma och pappa verkar väldigt glada (av någon anledning) och så länge dom fortsätter pussa på mig och fjäskar med massa extra tuggben, så får hon väl stanna kvar ett tag till!

Hej då!

/Akira

Det är inte bara en stor förändring för mig och Manuel att ha blivit föräldrar. Vi har ju en familjemedlem till i det här hemmet. En väldigt viktig sådan. Vår lilla Akira!

Klockan ringde 08:00 imorse. Jag svalde och konstaterade ganska snabbt att det fortfarande känns som rivjärn i halsen. Täppt i näsan och hosta fanns fortfarande också kvar.

Även fast det tog emot så ringde jag och sjukanmälde mig. Jag brukar krya på mig ganska snabbt när jag är dålig, men det här är dag nummer 5 med halsont så det är väl lika bra att försöka friskna till ordentligt nu.

Jag somnade om direkt och när Manuel ringde och väckte mig hade jag sovit i 12 timmar. Det behövdes nog.

Gårdagen var mestadels jobbig. Förutom att jag var sjuk, så hade jag också långa och tråkiga sms diskussioner med den hundägaren vars hund bet Akira i fredags. Något som vi hade kunnat lösa på ett snyggt och vuxet sätt, utvecklades istället till en barnslig pajkastning med personliga påhopp och falska anklagelser. Tråkigt när folk inte vill ta något som helst personligt ansvar över det som har hänt. Jag tycker att det står ganska tydligt vilka regler som gäller när en hund blir skadad av en annan hund.

Det är såklart extra jobbigt när det också är en hund/ägare som bor i området och som vi brukar springa på var och varannan dag. Jag mår så dåligt när sånt här händer och grubblar och oroar mig alldeles för mycket. Hatar att vara ovänner!

Känns som att jag har annat att lägga min tid och kraft på just nu. Vi får se hur det utvecklar sig under dagen helt enkelt. *djup suck*

Nu ska jag göra en kopp te och plocka fram en bok att läsa.

Efter en lång vecka med tidiga morgnar var jag redo för en extremt lugn fredag. Jag såg framför mig några timmars sömn på eftermiddagen och sedan en lugn kväll i soffan.
Inte lyfta ett finger i onödan!

Det blev dock inte en lika lugn fredag som jag hoppats på.

Klockan ringde 05:50 imorse (då hade jag redan varit vaken en stund pga halsont). Fredag betyder kort arbetsdag för min del som tur är. Jag har sedan ett par dagar tillbaka haft väldigt ont i halsen och har försökt kurera så gott det går. Men det är inte helt lätt när man har fullspäckat schema hela tiden. Efter jobbet cyklade jag direkt till vårdcentralen för att kolla att jag inte åkt på halsfluss eller liknande. Långa väntetider, men tillslut fick jag komma till och det konstaterades att det endast var ett virus och att jag bör vila och dricka varmt.

Efter vårdcentralen ringde vår doggywalker och berättade att Akira hade blivit biten av en annan hund i rastgården. Jag skyndade iväg för att möta upp dom. Ett ganska djupt öppet sår på sidan av ryggen. Jag tog med mig lilltjejen hem och bäddade om henne för att sedan behöva skynda iväg till min barnmorska som jag hade ett möte med.

Allt såg bra ut hos barnmorskan. Blodvärden, blodtryck, kurvan, hjärtslag. Skönt!

När jag kom hem igen hängde Akira med huvudet och hade svansen mellan benen. Svårt att avgöra hur allvarligt bettet hade blivit. Jag tog med mig lilltjejen till bilen och åkte ner till Malmö Djursjukhus. Där fick vi sitta i väntrummet en dryg timme innan någon kunde titta på henne. Hon blev rakad och tvättad och vi fick recept på smärtstillande och stränga ordrar om att hålla såret rent.

Efter djursjukhuset fick vi åka till apoteket för att hämta ut medicinen och handla mat inför kvällen.

Nu är klockan plötsligt 19:00 och jag undrar var min lugna avkopplande fredag där jag inte skulle lyfta ett finger tog vägen?!

Stackars lilltjejen går fortfarande och hänger med huvudet och ser allmänt olycklig ut. Har precis fått sin första tablett av smärtstillande. Nu har jag bäddat ner både mig och hund i soffan och håller tummarna för en trevligare fortsättning på helgen åtminstone!

I lördags var vi ju som sagt på ett ställe som heter Storegård Hundpark.

Vi träffade upp ett gäng andra pinschrar som först fick busa av sig i rastgården. Sedan gick vi vidare till dom olika banorna på området. Vi tränade bl a på miljöbanan, agilityn och rallylydnaden.

Akira hade riktigt roligt och det gör en så glad att se när lilltrollet får leka av sig ordentligt! :)
Ett trevligt förslag från Patrik och Linda som har hunden Dexter.

Här kommer ett litet videoklipp från dagen :

Den här lördagen har gått i lekens tecken. Från ett lekland till ett annat.

Lekland nummer 1 var för Akiras del. Vi mötte upp ett gäng andra pinschrar på Storegård hundpark utanför Lund. Där fanns ett gäng olika banor och aktiviter man kan kan göra tillsammans med sin hund. Man kunde bl a testa olika miljöbanor, agility, rallylydnad, flyball, terrängsök.

Akira tyckte det var väldigt roligt! Hon sprang omkring och tränade, för att sedan busa med sina kompisar. Alltid lite extra kul att få träffa andra pinschrar. Efter en dryg timme hängde tungan långt ner i marken och hundarna började känna sig ganska nöjda. Det tog inte lång tid innan lilltjejen deckade i bilen på vägen hem.



För min del var det dock bara hem och vända för att bege mig till lekland nummer 2. Den här gången var det för min fina systerson Jakob på Leos Lekland. Som ögonen lyste på honom när vi kom in i Skånes största lekland. Han studsade omkring och visste inte riktigt var han skulle börja. Energin är oändlig hos en 2-åring och det var tur att jag och min syster kunde turas om att klättra omkring på leklandet (för man blev rejält varm och trött efter ett tag)!  ;)

Varför fanns inte sådana här fantastiska lekland när vi var små?!

En härlig dag med massa lekande iallafall! Nu ska en trött gravid kvinna lägga upp fötterna i soffan ett tag! ;)

Idag var det dags att bege oss hemåt igen. Hem till Malmö. Det kändes faktiskt ganska lagom. Vi har ju ändå varit borta lite över 2 veckor nu. Det har varit 2 härliga veckor!
Men hemma är ju trots allt alltid hemma!

Det första vi gjorde när vi kom hem (efter att ha packat ur bilen) var att sätta oss på balkongen och äta färska jordgubbar med mjölk! Mums! Är ju van att äta jordgubbar nästan varje dag annars, så det måste jag erkänna att jag varit riktigt sugen på. Nästan som ett craving faktiskt! ;)

Efter jordgubbarna gick jag och Akira ut på en liten promenad. Vi var ju tvungna att inspektera att allt ser ut som vanligt här i området och Akira var också tvungen att träffa lite kompisar i rastgården.

Nu blir det en lugn söndag. Packa upp lite ur väskorna och kolla på film ikväll.

Efter en dryg vecka i storstan var det alltså dags att åka söderut igen. Närmare bestämt tillbaka till Mönsterås, Småland.

Det är ju nämligen där vi lämnat kvar vårt lilla monster. Akiras farmor med familj har tagit så väl hand om henne! :)

Vi har verkligen njutit av att inte behöva släpa oss ut på sista kvällsrundan eller tvinga oss upp tidigt på morgonen den här senaste veckan. Man blir ju väldigt bunden av att ha hund. Och när man får en paus från det, så upptäcker man hur skönt det är att inte behöva planera allt med henne i beräkningen.

Med det sagt... så har vi saknat henne varenda dag! Har nästan haft nedräkning till hur många dagar det är kvar tills jag kan pussa på lilltjejen igen. Mitt fina hjärta! Hur mycket jobb det än innebär att ha hund, så är det värt det. Varenda sekund!

Akira blev så glad när vi klampade in genom ytterdörren. Skrattade med hela ansiktet, skallrade tänder och sprang fram och tillbaka mellan mig och Manuel och delade rättvist ut sina blöta pussar till oss!  ;)

Jag kan tänka mig att det känns på ett liknande sätt när man har barn sen. Det är skönt och avkopplande att komma iväg lite emellanåt på tu man hand. Ladda batterierna och få lite kvalitétid tillsammans. Jag tror att det är väldigt viktigt! Men under den tiden, saknar man säkert sina barn en hel del och tänker på dom varje dag.

Man kan inte låta bli att längta efter varma kramar och blöta pussar! 

Det är många som fyller år i dessa tider. Iallafall i min och Manuels släkt.

Idag var det min pappas tur att fylla år och släkt och vänner var hembjudna på middag och annat gott. Alltid lika trevligt som vanligt!

Idag efter jobbet, så mötte jag och Akira upp en tjej som funderar på att skaffa hund. Inte vilken hund som helst... utan en mellanpinscher. Det var min uppfödare i Stockholm som undrade om jag kunde tänka mig att träffa henne, då den här tjejen ville prata med någon hundägare samt få träffa en vuxen pinscher i Malmö.

Så vi möttes upp i parken och gick en promenad tillsammans. Hon var väldigt nyfiken och oerfaren och hade massa frågor både om rasen, men även praktiska tips och råd. Eftersom jag är utbildad hundtränare, kan jag ju inte låta bli att komma in på den träningsbiten också.

Akira var så duktig idag. Snäll och glad! Fick springa lös emellanåt och kom direkt skuttande när jag kallade på henne, visade cirkuskonster och tillät sig t om att bli klappad av den här "främmande" kvinnan (det är stort av Akira!)  ;)

Jag berättade om vissa bitar som kan vara lite extra viktigt att tänka på om man väljer pinschern, samt vad som är viktigt att lägga krut på i träningen. Men vi pratade mycket om alla fördelar med den här rasen också. För det kan trots allt vara ett riktigt charmtroll!

Tror att jag gav en rättvis och bra bild av rasen och önskar dom lycka till i valet av hund! :)

Ja, då var man himma igen! Och även fast det alltid tar emot lite första dagen på jobbet efter ledighet, så är det också ganska skönt att vara hemma igen. Speciellt när måndagen redan är förbi och när det är såhär strålande väder!

Akira är av någon anledning helt utslagen efter vår avkopplande lilla semester (borde vara tvärtom!). Hon deckade så fort vi kom innanför dörren, sov som en stock hela natten, tackade nej till sin frukost på morgonen och jag fick tvinga med henne på promenaden imorse! Man kan undra vad hon har haft för sig dom här senaste dagarna!  ;)

Igår var jag ute på en härlig långpromenad i bokskogen. Jag och Akira mötte upp Amanda och hennes hund Tzuki. Tzuki är en liten japansk spets och Akiras absolut bästa kompis. (Ja, jag är fast övertygad om att även hundar kan ha en bästa kompis!) ;)

Det var så länge sedan jag var ute och gick i skogen och det var härligt att bli påmind om hur otroligt rofyllt det är att strosa omkring i den behagliga tystnaden på små stigar, med vacker grön natur omkring sig.

När vi bodde i Stockholm hade vi alltid nära till skog och natur och det var en stor del av vardagen. Inte minst för Akira som har varit en liten skogsmulle enda sedan hon var en liten valp.

Men nu bor man plötsligt mitt i stan och det är inte alls lika lätt att ta sig ut i naturen som tidigare. Men det kommer iallafall att bli lite lättare att göra utflykter till sommaren, då vi äntligen ska köpa vår egen bil. (Längtar!)

Då blir det fler mysiga skogspromenader! :)

Idag är det exakt 4 år sedan lilla Akira föddes!

Det var en väldigt känslosam dag den dagen vi satte oss i bilen för att hämta hem vår lilla tjej. En dröm jag haft sedan jag var liten, skulle äntligen gå i uppfyllelse. Min egen hund! :)

Det har inte varit helt lätt med en liten vakthund i hemmet alla gånger, men så otroligt mycket hon har gett oss. Så mycket kärlek och tillit, så många skratt och fina stunder.

Det är galet hur mycket man kan älska dom små liven.

När Akira fyllde 1 år hade vi värsta kalaset med tårta och gäster och massa paket. Men i år får det räcka med ett paket från mig och Manuel (ett mjukisdjur som hon kommer älska och förmodligen bita sönder ganska snart!) och ett stort grisöra att tugga på!  ;)

Det börjar bli sent och dags för Akiras sista kvällspromenad. Jag går ut i hallen och börjar klä på mig. Akira tassar glatt efter mig och väntar med viftande svans.

Plötsligt ändras uttrycket i hennes ögon. Hon drar öronen bakåt och ger mig en blick som att jag precis hade gett henne en grov förolämpning.

Hon går bakom mig med tunga ben och låg svans ut till hissen.
På vägen ner tittar hon på mig med stora ögon och darrande kropp. Som ett skrämt litet rådjur.
"Vad är det gumman?" frågar jag med mjuk röst.

Väl nere trycker på knappen och ytterdörren öppnar sig. Plötsligt förstår jag. Det regnar och smattrar för fullt och jag kan inte låta bli att le för mig själv. Hon kunde inte berättat för mig på ett tydligare kroppspråk än vad hon precis gjorde. Jag borde förstått alldeles utmärkt hur missnöjd hon är med dagens väder.

Det uppstår en mindre kamp vid dörren där Akira stretar emot med alla fyra tassar, samtidigt som jag får dra ut henne i kopplet genom ytterdörren. En kille som står utanför och röker kan inte låta bli att skratta lite åt oss.

En väldigt kort kvällsrunda med en väldigt missnöjd pinscher blev det tillslut iallafall!  ;)

Det här är en riktig mars månad. På alla sätt och vis.

Ena sekunden lyser solen och himlen är blå. Plusgraderna kommer smygande och man börjar se våren framför sig.

Andra sekunden börjar det snöhagla och blåsa iskalla vindar och det känns plötsligt som att det är vinter igen.

Sen ser man till sin stora förtjusning att snödropparna har tittat fram. Sen vaknar man med frost på gräset. Sen börjar man gräva fram sin vårjacka... för att i nästa sekund plocka fram tjockare vantar... osv...

Mars månad. Man vet aldrig vad som väntar. Men snart är det april. Och då tänker jag på riktigt njuta av våren! :)

...om vi vill!

Det är inte bara oss människor det funkar så för, utan även för våra fyrbenta vänner. Våra fina hundar som kan vara så otroligt smarta... om dom bara vill!  ;)

Det gäller ju att hitta vad som är den bästa motivationen för att få hunden att vilja lära sig och tycka att det är roligt.

Jag tränar enbart med positiv förstärkning. Mycket beröm och belöning. Jag kräver ingenting av henne. Men jag lockar fram ett beteende genom att positivt förstärka allting hon gör rätt. Jag har verkligen lärt mig hur otroligt mycket man kan lära sin hund genom dom här träningsmetoderna. Samtidigt som man har kul och bygger upp en trygg relation med sin hund.

Jag tycker att det är otroligt viktigt att man ser att en hund är glad och uppspelt när man tränar och lär sig nya saker. Jag vill se hunden med nyfikna ögon och viftande svans. Då betyder det åtminstone att jag gör någonting rätt!  ;)

Det finns vissa hundägare som har sådan fantastisk lydnad på sina hundar och hunden lyder minsta vink. Visst kan det se imponerande ut, men tittar man noggrannare på vissa av dom här hundarna så ser man deras rädsla för sin egen hundägare. Vad händer om jag inte gör rätt? Ryck i kopplet, nertryckt på marken, knip i nackskinnet, hårda skrik och stirrande hotfulla ögon. Hunden lyder samtidigt som dom sänker huvudet, stryker öronen bakåt och hänger med svansen. Hur kul är den träningen egentligen??

Det gör alltid ont i mitt hjärta när jag ser sådana träningsmetoder!

Jag och Akira försöker träna lite tillsammans emellanåt. Så fort jag känner att jag blir börjar bli frustrerad över att hon inte förstår mig, så tar jag en paus i träningen. Vill inte bli irriterad och tjata på henne. Vill att hon ska ha roligt!

För länge sedan gav jag upp att försöka lära henne att apportera. Att få henne att hämta saker till mig. Hon förstod verkligen inte vad jag menade, så jag bestämde mig för att inte försöka träna den övningen med henne mer. Alla hundar kan faktiskt inte apportera. Det beteendet ligger ju inte i rasen hos alla.

Men en dag... så trillade plötsligt poletten ner av sig själv. Utan att jag ens försökte egentligen. Vilken stolt matte jag var den dagen min lilla pinscher lärde sig att hämta och lämna saker.  ;)

Imorse åkte Manuel till Småland och tro det eller ej med tåget både startade och kom fram i tid mitt i allt snökaos.

Det känns alltid lite tomt när man vet att nu ska man vara ensam i ett gäng dagar. Det kan vara ganska skönt också. Att få lov att sakna varandra. Det enda jag tycker är lite jobbigt är att sova ensam på kvällen. Jag vill helst ha honom bredvid mig när det är dags att lägga sig. Annars har jag ofta lite svårt för att somna!

Men som tur är så är jag ju aldrig helt ensam. Jag har ju alltid min lilla Akira i närheten. Och det är faktiskt väldigt skönt och ett mysigt sällskap. (Förutom när hon får för sig att hon plötsligt blir akut kissnödig 05:00 på morgonen!)

Akira fick följa med mig på jobbet för första gången idag och det gick över förväntan. Hon låg så snällt i sin säng under skrivbordet bredvid min plats och sa inte ett ljud. Fina tjejen!

Efter jobbet blev vi hämtade av mamma och pappa och sen var det dags för lite kalas med släkten. Så himla mysigt! Jag är fortfarande proppmätt och ligger nu här i sängen och jäser!

Känner fortfarande av jetlag från resan och är skrämmande pigg på morgonen och fruktansvärt trött på kvällen. Akira har redan somnat här i sin säng bredvid och jag funderar faktiskt på att göra detsamma.

Akira trött i soffan efter en lång dag...

Nu har vintern officiellt kommit till Malmö. Igår morse när jag vaknade och tittade ut genom fönstret hade hela stan plötsligt blivit vit över natten. Likadant var det imorse. Känns som att den här snön kommer ligga ett tag nu.

Min vinter i Malmö började med att mitt cyklellås hade frusit fast, så jag inte kunde komma hemifrån. Frustrerad och arg lyckades jag tillslut av ren ilska (och massa svordomar) slita upp låset och kom bara lite för sent till jobbet.

Jag är en sån där som cyklar överallt! Jag har nämligen blivit uppfostrad i andan att "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!" Detta innebär att man cyklar överallt, oavsett om det ösregnar eller är snöstorm utomhus! Oftast går det bra, men ibland blir det många svordomar under vägens gång!  ;)

Akira får nu samma uppfostran ;) och trots att det är snö och minusgrader var vi ute på vår obligatoriska långpromenad på morgonen. Jackan på och sen bar det iväg!

Ordentligt utvilad imorse! Vore kanske konstigt om jag inte var det med tanke på att jag sov 11 timmar inatt.

Jag är verkligen ingen morgonmänniska. Det finns få saker som är så skönt som att få ligga kvar i sängen när man känner sig riktigt trött.

Akira sammanfattar och betygsätter helgen i Småland:

Även fast vi har haft en långhelg, så gick det som vanligt ruskigt snabbt! 3 dagar här i Småland har rullat förbi av bara farten. Men det har varit väldigt mysigt och skönt!

Fredag morgon började vi med att ta oss en ordentlig sovmorgon. Eller ja... vi försökte iallafall.

Idag lyxade vi till och gjorde hemlagad pizza till fredagsmiddag. (Man får ju faktiskt lov att unna sig lite extra på helgen!) Dessutom känns det av någon anledning inte fullt lika onyttigt när man lagar det själv.
Men det är kanske bara som jag inbillar mig! ;)

Ikväll blir det en lugn kväll. Är som oftast helt slut på fredagar.
Men imorgon ska vi springa omkring på hela dan, vilket ska bli trevligt!

Nu ska jag och mannen gå ut på en långpromenad. Hahah, låter som ett sånt där gammalt par. Strosar omkring bland höstlöven i kvällssolen. Fast i vårt fall har Manuel alltid kameran i högsta hugg och jag har Akira springandes runt mig.

Man är ju ute på så många promenader när man har hund, men väldigt sällan tillsammans då vi hela tiden springer om varandra i veckorna. Så när vi väl går tillsammans, blir det lite extra mysigt! :)

Ja, då var det söndag igen. Vilket bland annat innebär att jag har mina hundkurser. Det gick bra idag med och tur med vädret den här gången också!

Det finns många i mitt liv som jag älskar och som betyder så mycket för mig.

Men det är en som är lite extra speciell som jag vill skriva om nu och det är mitt lilla hjärta Akira.
Vad konstigt att skriva om en liten hund kan tyckas, men alla ni som har eller har haft en hund vet precis vad jag menar.

Jag var så rörd den dagen jag och Manuel åkte för att hämta Akira när hon var 8 veckor gammal.
En dröm som jag haft sedan jag var liten skulle äntligen gå i uppfyllelse.
Vår underbara uppfödare Kattis www.rivendells.se kramade om lilltjejen, log och sa med tårar i ögonen "Ta henne nu innan jag börjar gråta..." ;)

Hon var så bedårande när hon var liten, med sina korta ben och sin tjocka lilla mage. Hur hon fick kämpa för ta sig upp i soffan, hur hon helt lycklig gick och hämtade våra strumpor som hon sedan bet sönder, hur hon nyfiket upplevde och upptäckte saker för första gången. (Blev det för läskigt kunde man ju alltid gömma sig bakom matte eller husse!)


Sen blev hon tonåring och började testa oss med olika hyss, och hur hon kom in i spökåldern och plötsligt kunde bli livrädd för ex. en lyktstolpe, hur hon började upptäcka världen på sitt lilla vis och hur fantastiskt kul det var att få leka med andra hundar och springa omkring i skogen (och inte alltid bry sig om att komma när matte och husse kallade).

Akira är nu 3 år gammal och blir bara goare för varje år. Hur hon kryper upp bredvid en i soffan, pussar en i ansiktet och rullar ihop sig som en liten kanelbulle tätt intill, hur hon kommer ut i hallen och hälsar en välkommen hem genom att skratta med hela ansiktet, hur hon ligger sin lilla säng bredvid vår på natten och hur man hör hennes djupa små andetag, hur lycklig hon blir när hon får följa med oss på allt vi gör och bara konstant viftar på svansen när vi är tillsammans.


Hon är en självklar medlem i vår lilla familj och jag kan inte tänka mig ett liv utan det lilla trollet! :)