Så kom våren...


Våren var sen i år. Men den kom tillslut. Och när den väl kom, blev den precis så efterlängtad och vacker som man minns den. Varma soliga dagar, sprudlande grönska ochknoppar överallt. Det känns nästan som att maj brukar vara den somrigaste månaden. 
 
Barnen springer barfota in och ut ur trädgården. Akira lägger sig ner i gräsmattan och drar en djup suck av välbehag. Jag och Manuel slår oss ner i varsin fåtölj på trädäcket med en kopp te och njuter av kvällsolen. Man kan inte annat än att känna tacksamhet för att man får vara med om en underbar vår igen.
 
Om två veckor är det dags för semester, och det ska bli ljuvligt. Men innan dess är det mycket som ska hinnas med. Nu är det slutspurten på vår C-uppsats och det är fortfarande en del som måste skrivas. Jag ska börja jobba lite som en introduktion till mitt sommarjobb. Barnen ska ha olika avslutningsträffar på sina skolor.
 
På fredag ska vi på begravning. Jag får en klump i magen när jag tänker på det. Det känns så jäkla tungt, att säga förväl fast man inte vill det. Men det måste ju göras, jag vet ju det. Det är så livet fungerar. Vi lever och vi dör. Det är utom vår kontroll. Det enda vi kan göra är att försöka ta tillvara på livet så länge vi får lov att leva och göra allt vi kan för att njuta av varje vacker stund som vi får uppleva. Hur enkelt och simpelt det än må vara, så är det en stund att känna tacksamhet över. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


Mitt lilla liv / 22 Maj, 2018 - 08:27 / Mitt lilla liv
0 kommentarer

Min älskade vän...


Min älskade vän.
 
Jag har tänkt flera gånger att jag ska skriva det här brevet. Men att skriva det tvingar mig att sätta ord på det som hänt och då måste jag också acceptera verkligheten.
 
Jag minns så tydligt det där samtalet som jag fick för 4 1/2 år sedan. Jag minns rädslan och förtvivlan i din röst.
 
"Jag har cancer."
 
Du grät. Jag bara skakade i kroppen. Inte du. Inte en av den varmaste, finaste, omtänksammaste människan i mitt liv. Inte du. Det är klart att vi visste att det skulle bli tufft. Att du hade en svår resa framför dig. Men också att du skulle klara det. Något annat var inte ett alternativ.
 
Som du kämpade. Så stark och tapper du var. Fast ångesten och rädslan fick dig att bryta ihop emellanåt. Men vem hade inte gjort det. Ändå reste du dig upp. Försökte se möjligheter och lösningar på allt. Och alltid alltid brydde du dig om alla andra. Trots att du hade tillräckligt att hantera själv.
 
Jag minns hur vi firade efter din sista cellgiftsbehandling. Hur vi kramade om varandra länge när läkaren hade berättat att det inte fanns någon cancer i ditt bröst längre. Vi åkte på en weekend till Berlin med våra män. Gick armkrok längs med gatorna. Skrattade och njöt av livet. Tänk att allt ordnade sig. Men jag visste det hela tiden innerst inne. Något annat var inte ett alternativ.
 
Sen kom nästa besked. Det kändes som att luften gick ur mig. Tomheten. Klumpen i magen. Det var inte över. Cancern hade inte försvunnit. Den var överallt, tillslut.
 
Älskade vän, det fanns så mycket jag ville säga och göra för dig då. Så mycket som jag önskar hade varit annorlunda. Om jag bara hade kunnat skruva tillbaka tiden på något sätt. Jag förstår att du drog dig undan. Du ville så gärna. Men du orkade inte. Du kämpade. Men inte ens du, min vackra vän, kunde besegra mörkret.
 
Idag är det två veckor sedan du somnade in. Du tog ditt sista andetag på denna jord. Och du lämnade ingen oberörd.
 
Det tomrum som du lämnar efter dig är obeskrivbart. Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag vill inte acceptera det. Tanken på att jag aldrig skulle få träffa dig igen gör alldeles för ont. Det känns så märkligt att livet fortsätter, även fast du inte finns kvar hos oss. Du var en människa som alltid såg möjligheter och uppmuntrade alla att följa sina drömmar, hur omöjliga dem än kunde verka. Vi pratade om allt. Om sådant jag aldrig berättat för någon annan. Jag är så tacksam över att jag fick lära känna dig och över att ha dig i mitt liv. Även om tiden vi fick tillsammans blev alldeles för kort.
 
Min älskade vän, jag vill inte skriva det här brevet, men jag måste. Jag hoppas så innerligt att våra vägar kommer att korsas igen. Kanske i ett annat liv, i en annan tid. Men tills dess kommer du för alltid leva kvar i mitt hjärta.
 
Jag älskar dig.
 
 
 
 


Mitt lilla liv / 14 Maj, 2018 - 14:48 / Mitt lilla liv
0 kommentarer