Att förstå hundar...


I höst har jag anmält mig till en serie av föreläsningar med några av dom största namnen inom hundvärlden. Det är väldigt sällan dom kommer ner till Malmö så jag ville verkligen passa på när det nu blev tillfälle. Igår var det dags för den första föreläsningen och det var med en kille som heter David Selin. Senare i höst väntar ytterligare intressanta föreläsningar med Kerstin Malm och Per Jensen.
 
Det var många intressanta ämnen och frågeställningar som diskuterades igår.
 
Vi pratade bland annat mycket om raser och deras egenskaper. Hur många beteenden är rasbetingade och vad som egentligen bara har blivit ett problem därför att det inte passar in i vårt samhälle. Vad är egentligen ett problembeteende?
 
Ett exempel:
 
2 hundar möter varandra på en väg. En schäfer och en labrador. Schäfern reser ragg och visar tänderna när den får syn på den andra hunden. Labradoren är så glad och börjar dra allt den kan för att komma fram och hälsa på den andra hunden. Då gör schäfern ett kraftigt utfall, visar tänderna och skäller allt den kan och ägaren håller emot i kopplet. Labradorens ägare går bara förbi och undviker att hundarna hälsar eftersom schäfern uppenbarligen är aggressiv.
 
Vem av hundarna har ett problembeteende? Är det så enkelt att endast schäfern är boven i dramat eftersom det är den som gör utfall? Eller är det den översociala labradoren som inte kan läsa och respektera dom tydliga signaler som schäfern först visar? Man kan se på situationen på olika sätt.
 
"Hunden blir vad man gör den till" är ju en fras man ofta hör, men som inte alls stämmer helt överens med verkligheten. Visst kan man påverka och delvis förändra en hund, men inte alls i den utsträckning så att man kan generalisera och säga att det är upp till hundägaren. Hur mycket du än tränar din hund kan du t ex inte bara byta arbetsuppgift mellan en apporterande retriver och en släpdragande siberian husky. Du kan inte heller fövänta dig att använda din mops som stående fågelhund, eller en cocker spaniel som vakthund.
 
Det ligger ett enormt ansvar som hundägare att ha tillräckligt med kunskap i den ras som man bestämmer sig för att skaffa.
 
Vi pratade en hel del om olika former av aggression och vad som kan upplevas som aggression.
 
David berättade t ex om en problemhundträning han hade haft hos ett ungt par som hade en mellanpinscher som var aggressiv mot män. När han kom hem till dom höll paret hunden kopplad eftersom dom var rädda att hunden skulle bita honom. Efter 5 minuter bad han dom att släppa hunden och hunden gick då fram för att nosa lite på honom. David struntade fullkomligt i hunden och visade att han inte var ett dugg intresserad av honom. Hunden gick då lugnt och la sig på sin plats och sedan var det inga fler problem under den vistelsen.
 
Om man har en reserverad vakthund - är det kanske ok att bara låta hunden få 5 minuter på sig att lugna ner sig för att sedan låta hunden vara ifred? Måste det klassas som en aggressiv hund bara för att den inte kommer rusandes med viftande svans för att pussa sina gäster i ansiktet. Det är trots allt en vakthund som gör sitt jobb. Är det ett problem?
 
Det här är ju ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat då vi själva har en liten vaktande pinscher här hemma.
 
Min största dröm när jag var liten var att skaffa en egen hund. Det fanns få saker jag älskade så mycket som hundar. Det var en väldigt känslosam dag när det äntligen blev verklighet för över 7 år sedan nu. Jag satt nästan med gråten i halsen när vi var på väg ut till uppfödaren för att hämta hem vår lilla tjej.
 
Jag hade en bild av hur det skulle vara. Livet med hund. Det var ganska knäckande att det inte riktigt kändes så som jag hade tänkt mig. Akira var inte alls intresserad av att hälsa på andra människor, hon ville definitivt inte att vi skulle ha några gäster i hemmet och hon kunde bli ganska grinig om hon inte fick vara ifred när hon låg och vilade. Jag ville bara att hon skulle förstå hur mycket jag längtat efter henne. Hur stort det här var för mig. Och hur sårande det var att min egen hund kunde morra åt mig när jag ville visa henne min kärlek. Det är då stoltheten kan börja spöka. 
 
Många hundägare tror att dom kan mer än vad dom egentligen gör. Jag kan ärligt säga att om jag inte hade utbildat mig till hundinstruktör och problemhundskonsult när Akira var liten valp, så hade det nog funnits en stor risk att vi hamnat helt fel i vår relation. Jag insåg att det fanns så otroligt mycket att lära sig om våra hundar. Och när jag började lära mig, kunde jag också börja förstå min egen hund på ett annat sätt. Hon hade försökt kommunicera med mig hela tiden, det vara bara det att jag kunde inte läsa henne. 
 
Idag är jag (tack och lov) fullt medveten om att jag har en vakthund. Det har sina för och nackdelar. Men jag är tillräckligt klok för att inse att jag inte kan förändra henne. Jag kan bara kontrollera förutsättningarna runt omkring. Jag hoppas inte längre på att hon ska komma springande med viftande svans när vi får gäster. Istället får hon lugna ner sig en liten stund i ett annat rum, innan hon får komma ut och hälsa. Vi är alltid tydliga med att informera om att hon inte vill bli klappad. Detta främst för att skydda Akira och inte försätta henne i situationer som vi vet att hon inte känner sig beväm med. Det är vårt ansvar. Jag pussar och gosar med henne så ofta jag känner för det. Ibland tycker hon det är mysigt och ibland gör hon det inte. Då stelnar hon till och blänger på mig. Ibland kommer en dov morrning. Jag skulle aldrig längre komma på tanken att skälla ut henne för att hon inte vill ha mina pussar just då. Jag ler mot henne och säger "Ok ok, din tramsfia... du ska få vara ifred." Akira rör inte en muskel, suckar lätt och somnar sedan om. Vi förstår varandra. Lite som ett gift gammalt par.
 
Hon vet att jag älskar henne. Och även fast hon ligger där alldeles för sig själv i sin korg, så vet jag att hon älskar mig med.
 
 
 
 
 
 
Bilder från när Akira var tonåring och vi äntligen började prata samma språk. :)
 


Mitt lilla liv / 17 September, 2014 - 12:57 / Akira

Postat av: Anonym

Känner igen mig sååå i den här texten! Bra skrivet

Svar: Tack snälla! :) Och det kan vara skönt att bli påmind ibland om att man inte är ensam. ;)
Linda...

2014-09-17 @ 20:07:55
Postat av: Åke Bjursrtrön

Ja det är ingen lätt sak att bli hundägare! Men det verkar vara värt det om man tar sitt ansvar både för hunden och sig själv!

Svar: Absolut! Man får ju så mycket tillbaka av dom där små håriga monsterna. Även om det kan vara lite kämpigt emellanåt också. Men så är ju livet! ;)
Linda...

2014-09-18 @ 16:45:38
Postat av: Linda

Ooh, det är som om du beskriver Dexter! Han är precis likadan och det tog lång tid för oss att förstå honom och acceptera hans små egenheter. Vi hade drömt om en hund att mysa med i soffan. Om man ens klappar Dexter när han ligger i soffan så morrar han. Han är också väldigt vaktig och misstänksam mot män eller människor där han inte riktigt ser ansiktet, om de har skägg eller mössa el liknande. Vi har lärt oss att säga åt människan i fråga att ignorera Dexter och så säger vi till Dexter att gå undan, och det funkar bra, Dexter går iväg morrandes o sneglandes, hihi. Alla människor behöver ju inte hälsa på ens hund! Det var skönt att höra nån annan pinscherägare sim känner som vi! Vi kanske kan få till en pinscherträff i höst? Hoppas ni mår bra hela familjen!

Svar: Hej vännen. Nej, ni är verkligen inte ensamma. Och ibland kan det vara skönt att höra liknande upplevelser från andra. Ibland behöver man bli påmind om att man faktiskt inte är en dålig hundägare utan att man har en hund med väldigt rastypiska egenskaper helt enkelt.

Det hade varit jättekul att ses på en promenad tillsammans, det hade Akira också gillat! :) (vi åker ju ganska ofta ner till hundfältet på helgerna, ska nog dit på lördag morgon/förmiddag bl a).
Linda...

2014-09-18 @ 20:08:14
Postat av: Camilla

Mycket bra skrivet! Jag känner igen det i mina känslor med första hunden som blev en dobermann. Hon var inte alls kelig, men lyckades charma en med sin intelligens och lekfullhet istället :)
Klart det var svårt när hon reagerade på nästan allt, som cyklar, skateboardåkare, rollerblades. Promenaderna blev därför sällan en avkopplande upplevelse då man ständigt behövde ha koll för "hinder" som krävde att man skulle göra att hon kände sig trygg..

Svar: Ja, det är verkligen inte helt lätt alla gånger. Extra jobbigt såklart om dom som du beskriver, reagerar på så mycket när man är ute och går. Man har ju helt klart en utmaning framför sig. Det är tur att dom är så goa och att man får så mycket tillbaka av dom. :)
Linda...

2014-10-01 @ 06:48:43



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: