Snart...


Med Meya gick jag 3 dagar över tiden. Med lillkillen har jag ännu så länge gått 1 dag över tiden. Jag tror att han kommer vilken dag som helst nu. 
 
Det är nervöst när jag tänker på det. Nervöst att inte veta när det kommer sätta igång och hur det kommer kännas den här gången. Försöker att inte bli alltför rädd när jag tänker på förlossningen. Känner mig dessvärre inte ett dugg lugnare över att jag redan har klarat det en gång tidigare. 
 
Meyas förlossning var en långdragen process på över 30 timmar. Jag var så trött att jag inte kunde kontrollera min kropp som tillslut bara skakade av utmattning. Många säger att man glömmer bort hur ont det gjorde så fort barnet kommit ut. Men så har jag inte alls upplevt det. Jag minns precis hur ont det gjorde, hur trött jag var och hur obehagligt allt kändes. Jag minns allt det här, men försöker samtidigt intala mig att det mycket väl kan bli annorlunda den här gången. Jag vet att det gynnar mig om jag kan försöka tänka positivt istället. Det kommer förhoppningsvis gå mycket snabbare den här gången och kanske kommer det inte heller göra lika ont. 
 
Det är en ständig kamp i mitt huvud med hur jag kan försöka styra alla tankar som dyker upp kring förlossningen. 
 
Jag känner mig åtminstone redo att bli av med den här enorma magen nu och äntligen känner jag en längtan efter att få välkomna vår lilla pojke till världen.  Att få hålla honom i min famn för första gången och viska i hans öra "Det här klarade vi fint. Nu börjar första dagen på resten av ditt liv."
 
 
 
 
 


Mitt lilla liv / 25 Februari, 2014 - 20:09 / Leo




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: