Karate...


När jag var 10 år gammal började jag träna karate tillsammans med min familj. Vi tränade 3 gånger i veckan. Varje vecka, inga undantag! Åren gick och plötsligt var jag 19 år gammal och stod där med ett svart bälte. Jag och mamma graderade samtidigt och tog vårt svarta bälte tillsammans. Det var en stor dag!

Men sen bestämde jag mig för att sluta. Det fanns så mycket annat jag ville testa på. Framför allt kom dansen i fokus då.

Jag tänker på karaten emellanåt och när jag för ett par veckor föreslog för mina föräldrar att vi skulle åka ner och besöka vår gamla karateklubb, så nappade dom direkt.

Så igår kväll var vi där. Det var 10 år sedan sist. Men vår tränare lyste upp när han fick syn på oss. Några svartbältare från vår tid var kvar och kom också fram och hälsade glatt på oss. Man kände sig som en i gänget direkt.

Visst har man glömt mycket, men det finns där inom en ändå. Jag kan inte låta bli att sträcka på mig när jag kommer in i träningssalen. Det är något som sitter djupt inom en. Man bär upp sin dräkt på ett särskilt sätt. Breddar axlarna, sträcker upp nacken, intar en stark och stolt hållning.

Den här gången tittade vi bara, men vi har bestämt att vi ska åka tillbaka nästa vecka och vara med på ett träningspass. Det känns lite nervöst och pirrigt faktiskt. Kommer jag ens orka vara med på ett helt pass, eller kommer jag trilla ihop efter en halvtimme?! Det är tuff träning och jag är ju inte direkt i toppform just nu. Knappt 4 månader sedan lillan föddes. Men det är värt ett försök! ;)




Min tränare...


Mitt lilla liv / 26 Januari, 2012 - 16:10 / Mitt lilla liv




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: