Förlossningen...


Det var i tisdags på kvällen som värkarna satte igång ordentligt. Vi ringde in till förlossningen vid 23:00, men fick då beskedet att vi skulle vänta lite till och försöka vila. Någon vila blev det dock inte för min del. Jag kämpade med värkarna hela natten och när klockan blev 07:00 på morgonen var jag tvungen att väcka Manuel så att han kunde hjälpa mig igenom värkarna.

Några timmar senare ringde vi till förlossningen igen och fick då grönt att komma in till BB i Malmö (Lund som vi hade tänkt oss från början hade fullt).

Klockan var 11:00 onsdagen den 5 oktober när jag blev inskriven på BB.

Efter ett tag fick jag ta ett varmt bad. Dom hade gjort så fint där inne med tända ljus, lugn musik och varsitt vinglas med äppeljuice. Det var riktigt skönt att ligga där i vattnet och jag blev nog liggande i nästan 2 timmar.

Värkarna blev kraftigare hela tiden och därför kändes det otroligt tufft när dom kollade mig ca 5 timmar senare och konstaterade att jag inte hade öppnat mig något mer sedan förra gången. Jag fick då beskedet att ta en promenad i parken och om det inte hjälpte skulle jag eventuellt få sova hemma på natten.

Det var absolut inte aktuellt tyckte jag och därför gick vi en timmes promenad i parken i rask takt för att sätta igång eländet ordentligt. Jag försökte gå uppför varenda trappa och uppförsbacke jag såg. Detta gjorde att värkarna snabbt blev ännu kraftigare och tillslut gjorde det så ont att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna.

Tillbaka på förlossningen konstaterade man dock att promenaden hade gjort nytta och att jag fick stanna kvar. Vid det här laget gjorde värkarna så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte slappna av eller koncentrera mig, kunde knappt andas och kunde absolut inte lyssna på något Manuel försökte säga till mig. Jag var så trött i kroppen att jag bara skakade och lustgasen gjorde ingen som helst nytta heller.

Det var en himla tur att jag lyssnade på min barnmorska och bestämde mig för epidural i det här läget. Narkosläkaren kom inom 10 minuter och när epiduralen väl började verka så kändes det helt gudomligt! Vilken frihet! Äntligen kunde jag slappna av, få i mig lite mat och jag kände mig som en människa igen.

Jag och Manuel fick till ett väldigt bra samarbete under värkarna. Jag satt mycket på en pilatesboll och lutade mig mot sängkanten. När värken kom tog jag lustgasen, medan Manuel försiktigt masserade mig på ryggen, påminde om andningen och hjälpte till att räkna ner tiden. Efter värken strök han tunga händer längs med ryggen och påminde mig om att ta en djup suck. Vilken tur att jag hade honom vid min sida hela tiden!

Klockan var strax efter 03:00 på torsdagen när det blev dags att börja krysta. Den biten skrämde mig oerhört och rädslan gjorde att jag höll igen och inte vågade krysta ordentligt. Det gjorde fruktansvärt ont! Efter ca en halvtimme fick barnmorskan säga till mig ordentligt "Linda, nu är det väldigt trångt för din bebis...du måste hjälpa henne nu!"
Då insåg jag att det fick helt enkelt göra så ont som det ville och med ett vrålskrik och fyra personer runt mig som hejade vilt, så kom äntligen lilla Meya ut torsdagen den 6 oktober 03:40.

Jag hade då varit inskriven på BB i ca 17 timmar och innan dess hade jag haft kraftiga värkar i ca 16 timmar. Det är inte konstigt att jag var så trött att jag bara skakade.

Det var en overklig känsla att få upp lilltjejen på bröstet efteråt. Är hon verkligen min? Har vi gjort det här? Så fantastiskt!

Det dröjde dock inte länge innan man tog henne ifrån mig och försvann ut från rummet. Manuel följde också med. Hon hade tydligen vätska i lungorna och behövde komma in på neonatal avdelningen. Det kändes konstigt att inte ha henne hos mig och jag blev såklart orolig över vad som hände. Ett tag försvann även barnmorskorna ut från rummet och jag blev liggande där helt ensam. Det är kanske inte så konstigt att tårarna trängde fram igen.

Lilltjejen blev liggande på neonatal ett dygn. Jag fick komma in till BB och Manuel fick sova hemma. Men under dagtid fick vi vara hos henne hur mycket vi ville. Jag tyckte så synd om henne där hon låg helt ensam med massa slangar överallt. Hon blev dock snabbt bättre och på fredagen blev hon utskriven och fick komma in till oss på BB.
Vilken start hon fick stackaren!

Vi njuter för fullt nu och det är knappt att man förstår att det här är sant. Vill ha henne nära hela tiden. Man kan inte låta bli att bara beundra det lilla miraklet. Alla berättar hur fantastiskt det är, men jag kunde inte förstå det helt förrens jag själv låg där med ett litet litet knyte på bröstet. En liten underbar människa som vi har skapat och som ligger och gnyr och andas lätta små andetag. Världens finaste lilla tjej!



Mitt lilla liv / 08 Oktober, 2011 - 11:18 / Meya

Postat av: Helena Nord

2011-10-08 @ 11:58:22
Postat av: Helena Nord

2011-10-08 @ 11:59:13
Postat av: Helena Nord

Wow, vilken kämpe o hjältinna du är!! Tack för att du så fint delat med dig av din förlossning. Allt som kan förbereda en inför en sådan upplevelse hjälper när man nu har det framför dig som jag/vi har. Meya är verkligen ett riktigt underverk och ser helt fantastiskt fin ut. Så stolta o lyckliga ni måste vara!!! GRATTIS!! Ser fram emot att få se er alla! Kanske Elias dop? Stora kramar från Micke o mig!

2011-10-08 @ 12:05:38
Postat av: sophie

Så vacker berättelse. :-) Hon är så söt, lilla Meya. Stort grattis till er båda!

2011-10-08 @ 12:24:28
URL: http://www.sophieannamaria.wordpress.com
Postat av: Linda

Tack så mycket Helena! :)



Ni har något fantastiskt framför er!



Vi ses på dopet! :)



Kramar!!

2011-10-08 @ 13:44:41
URL: http://Mittlillaliv.se
Postat av: ida!

Söt bäbis & fin blogg :)

2011-10-08 @ 18:50:54
URL: http://tommila.webblogg.se/



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: